Mitt första inlägg. På min nya, alldeles tomma blogg. Som ett blankt papper, redo att fyllas med kombinerade bokstäver som bildar ord, som bildar meningar, som bildar historier, som bildar känslor, som bildar minnen.

Jag är redo att börja min nya blogg, och även lite av ett nytt liv. Ett liv som handlar om att ta bättre hand om mig själv. För några månader sen så påbörjade jag en del av det som skall bli resten av mitt liv. En utbildning till bagare/konditor, en dröm som varit min ett bra tag nu. Men med drömmen och lyckan över att få dela den med andra, så kom även smärtan. Några veckor in i min utbildning så började min kropp att säga ifrån, så pass att jag knappt tog mig ur sängen vissa dagar. Jag började missa dagar i skolan, det började bli höst och mörkret och kylan smög sig på. Jag blev arg, ledsen, besviken och frustrerad på mig själv, och på andra som inte förstod. För ingen har förstått mig när jag haft ont i kroppen, ingen har förstått smärtan som flyttar runt, som känns ända in i märgen. Inte ens jag förstod, fast att det fanns så nära mig.

"Har du hört talas om Fibromyalgi?" BOOM. Där kom den, frågan som skulle visa sig ge svar på alla saker jag upplevt de senaste åren. Jag hade ärvt syndromet från min mor. Fast att det låg så nära, fast att jag visste vad det var, så hade tanken aldrig slagit mig att jag skulle ha samma sak. Med en muntlig diagnos skickade läkaren hem mig, utan ytterligare information, utan råd om vad som fanns att göra. Jag tog till Google. Min bästa vän på kvällarna. Jag läste på om allt jag kunde hitta, och saker blev klarare och klarare. Klarare blev det också att mitt mående blev sämre och sämre, och nu missade jag inte bara dagar, utan snart veckor. Ringde läkaren på nytt, och fick antidepressiva som hjälp. Vilket jag satte mig emot, pga risken att bli beroende, men ändå hämtar ut i tron om att dom kan hjälpa mig att åtminstonde få sova. Vilket skämt.   Kollar upp massage, kraniosakralbehandling, alla metoder för att kunna få må bättre, och inser att enda chansen är att ta hand om min kropp bättre. Bra kost, träning, sömn, göra saker jag älskar och brinner för, umgås med människor jag tycker om, utesluta de som stjäl energi, och bara sakta få börja må bättre.

Så här är jag nu. Redo för att kämpa för mig själv, för första gången på lång tid. Det blir en helomvändning, både med kost, träning och att sätta mig själv i första rummet. Jag skall klara det här. Det finns inget annat.

Min tid är nu.